Du saknar både känsla och ödmjukhet.
Jag låter saker rinna ut, så jag slipper ta farväl.
Svenska Hjärtan, spår 10.
Tiden läker inga sår, och det som inte dödar stärker inte heller. Så länge man landar på sina fötter klarar man sig inte, och det finns inga kläder som tål det dåliga väder. Du och jag haft så länge nu, och det känns som om jag har ett litet privat jävla moln över mig som följer mig vart jag än går. Och jag älskar dig, men fan vad vi håller på. Vi smyger omkring på tå, livrädda för att störa. Vi har tappat våra ord och när vi väl hittar dom blir dem bara kantiga och fel. Och all skit som kommer ur min mun - jag menar det inte, men jag måste väl ändå mena något? Är det nu vi ska bryta upp, gå skilda vägar och sånt? Jag vill inte, vill inte! För jag kommer sakna dig så. Satan vad ont det gör, när du sårar mig som bara du kan. Du känner varje skrymsle, varje vrå av mitt hjärta och du missar inte en chans att ta igen för allt. De som säger att tiden läker alla sår, dem ljuger.
In a lonely place.
Caressing the marble and stone. Love that was special for one. The waste in the fever I heat. How I wish you were here with me now. Body that curls in and dies and shares that awful daylight. Warm like a dog round your feet. How I wish you were here with me now. Hangman looks round as he waits. Cord stretches tight then it breaks. Someday we will die in your dreams. How I wish we were here with you now.
Vet du? Del 1.
Dagarna utan dig är grå, vet du hur svårt det är att leva så?
Destruktiv Blues:
Om du spelar någon roll så förstår jag dig bättre nu. Jag har känt mig precis lika hård och kall som du. Du är rädd för stora ord, jag är rädd för allt. Men följ med mig hem så kan vi prata, eller inte alls. Jag vägrar gå där vägen är för lång. För jag hittar varken fram eller tillbaks. Jag är så mycket bättre i fantasin, fast jag vet att den får man inte leva i. Jag låser en dörr, försvinner på resande fot. Jag älskar mitt hem men det är något som tar emot. Du är den enda som aldrig ställt något krav, när de andra ringer och ser det jag stänger av. Det har sagts att jag förtjänar någonting mer, men jag undrar vilken del av mig de ser. Ibland glömmer jag bort att jag är fri, att det inte var såhär det skulle bli. Det finns en plats där framme jag ser den svagt, där allt är annorlunda och jag är jag. Jag känner tiden gå men ingen stress, men jag lovar att jag lämnat dig tills dess. Ja, jag lovar att jag lämnat dig tills dess.
Jag sa aldrig ditt namn, istället kallade jag dig för skitstöveln.
Berätta för mig om det är sant, att din hud är doppad i honung. På stan går ryktena, det hörs från taken. Att din hud är doppad i honung. Alla nere på stan, de pratar om dig som en nyhet. Eller så är det som jag tror när jag går förbi. Att de önskar att de vet vad jag vet. Om att befinna sig inuti en hemlighet. Jag vet varken in eller ut längre. Men jag såg den skarpa kurvan kring din mun. Berätta för mig om det är sant, att den har hämtats av sparvarna, förts hit över ängarna, godkänts av änglarna - landat på dig. Jag är ledsen att jag talar så här. Men när jag ser på dig: Höga Visan. Du är skön alltigenom, min älskade. På dig finns alla fläckar och det här är det enda som plågar mig: Helt och fullt kan du aldrig bli min. För aldrig kan jag, och aldrig ska jag träda in i ditt skinn. Och det här är vad som äter mig: Helt och hållet ska vi aldrig smälta ihop. Och det här är vad som äter mig: Att din hud är doppad i honung.
Vy från ett luftslott:
Ett framsteg blir ett bakslag. Någonting måste undgått min blick. Objekten under radarn är de som skapar myter som slår hål på en orättvis värld. Jag önskar att du var här. Men ingen är där när jag vänder mig om. Jag vet du menar allvar. Någonting måste undgått min blick. Dödligt, giftigt allvar. Smestans tegelarmar sträcks mot molnen där charterplan möts, de viskar: hålen i himlen ska bli våran död. Men ingen är där när vi vänder oss om. Vi undviker så skickligt ämnen som leder någonstans. Du är tätt vid min ryg, äntligen somnar du om. Det svider till i mina ögon när musiken tar slut igen. Har du tänkt på att vi nästan aldrig lyfter vår blick från marken?
Physiological fact:
The human body's response to love are pupil dilation, sweaty palms and increased heart reate.
This are the same response that the body gives off when experiencing deep fear.
Tror du att kärlek är som sångerna vi hör?
Jag är född i en spökstad, där alla vet att jorden är platt. Jag växte upp i en spökstad, där torget blir ett slagfält varje natt. Jag har sålt min själ till ett bolag som aldrig kunnat skilja rätt från fel. Jag blev kär i en spökstad. Du, du, du gör mig hel. En dröm för dig. En dröm för oss som längtar, efter någon som håller om oss hårt. En lögn för mig, en lögn för oss som väntar på svaret som ni aldrig kommer få.
Expert på sånt där som gör att det svider, bränner och värker.
"Vill du ha bilderna om en timme, tre dagar eller en vecka?" Sista alternativet var utan tvekan det bästa. Det hade redan dröjt nog många dagar, veckor och månader sen jag gömde den lilla plastburken längst in i garderoben. Den lilla plastburken som innehöll något så stort. Det enda jag hade kvar av dig, av oss. Jag klandrar dig inte, jag skulle ha gjort allt i min makt för att glömma mig också om jag bara kunde. Men jag var tvungen. Jag kunde inte ha kvar dig längst in i garderoben. Inte när du förtjänar något helt annat. Det är bara så roligt, hela den här grejen. Det var ju jag som skulle finnas på din vägg, inte tvärtom.
Luften bor i mina steg. (2002)
Åter igen gryr dagen vid din bleka skuldra. Genom frostigt glas syns solen som en huldra. Ditt hår, det flyter över hela kudden. Och om du var vaken skulle jag ge dig allt det där jag aldrig ger dig. Men du, jag ger dig min morgon. Jag ger dig min dag. Vårgardinen böljar svagt där solen strömmar och långt bakom ditt öga svinner nattens drömmar. Du drömmer om något fint. Jag ser du småler. Och om du var vaken skulle jag ge dig allt det där jag aldrig ger dig. Men du, jag ger dig min morgon. Jag ger dig min dag. Utanför vårt fönster hör vi markens sånger och som ett rastlöst barn om våren. Dagen kommer, jag tror vi flyr rakt in i solen. Och om du var vaken skulle jag ge dig allt det där jag aldrig ger dig. Men du, jag ger dig min morgon. Jag ger dig min dag. Jag ger dig allt jag har kvar.
Lever på gränsen till förintelse. [Klubbland]
När alla clownerna har gått från jobben så visslar fåglarna i träden, det finns ingen poäng i att vara fri längre. För jag vet att den här natten kommer döda mig, om jag inte får vara med dig. Folk säger att allt är för konsten. Inget för berömmelsen. Det har blivit svårt att älska, när all kärlek lett till besvikelse. Jag vet att du är ledsen. Jag är ledsen med. För allt som är kvar är en dröm om vad kärlek kunde vara. Jag läser aldrig Proust igen, för slutet gör för ont i mig. Slutet har just börjat mellan dig och mig.
Allt jag rör vid som berör mig tillbaka förgörs i ett slag.
Vet du att det jag hatar mest av allt med dig, är dina ögon? Sättet de tittar på mig, sättet de brukade titta på mig.
Vet du att det jag hatar mest av allt med dig, är dina läppar? Hur de rör sig när du pratar, hur mjuka dem en gång var.
Vet du att det jag hatar mest av allt med dig, är dina händer? Fingrarna som alltid flätades in i mina, som nu slutat röra mig.
Vet du att det jag hatar mest av allt med dig, är hur du får mig att må? Lycklig för ett tag sedan, nu det du tycker är värst - likgiltig.
Vet du att det jag hatar mest av allt med dig, är ditt leende? Det som kunde göra hela min dag, det som jag inte sett sen den där kvällen.
Vet du att jag ljuger nu?
Vet du att jag älskar att möta din blick, trots att ögonkontakt gör mig obekväm? Vet du hur många gånger jag ätit blåbär, och tänkt på dina läppar? Vet du att jag brukar undra om min hand fortfarande passar ihop med din? Vet du att ditt leende nu för tiden berättar mer för mig än vad du tror, och förstår? Vet du att jag inte vet hur jag mår, hur jag ska bete mig i din närhet. Vad jag ska göra, vad jag ska känna, vad jag ska tänka på. Jag säger inte att jag har slutat tänka och förstå, men jag känner bara ingen skillnad på rätt och fel längre.
I hated this city before you came here. So let go and move on. We're strangers. We're not friends.
I miss you now. I guess, like I should have missed you then. My body moves like curtains waving in and out of wind. In and out of windows. I can't untangle what I feel and what would matter most. I can't close an eye, can't close an eyelid. Now there's no point in reaching out for me. In the dark, I'm just no good at giving relief. In the dark, it won't be easy to find relief. And I'm not proud that nothing will seem easy about me. But I promise this, I won't go my whole life telling you I don't need. I'll tell you now, I guess like I should have told you then. That thunder moves like damn drawers slamming in my frame. Slamming in my framework. I can't untangle what I know and what should matter most. I can't close an eye, can't close an eyelid. Now there's just no point in reaching out for you.
I took you by the hand and we stood tall. Remembered our own land, what we lived for.
After the storm, I run and run as the rains come. And I look up, I look up, on my knees and out of luck, I look up. Night has always pushed up day. You must know life to see decay. But I won't rot, I won't rot. Not this mind and not this heart, I won't rot. And I took you by the hand and we stood tall, and remembered our own land, what we lived for. There will come a time, you'll see, with no more tears. Love will not break your heart, but dismiss your fears. Get over your hill and see what you find there, with grace in your heart and flowers in your hair. And now I cling to what I knew. I saw exactly what was true. But oh, no more. That's why I hold, that's why I hold with all I have. That's why I hold.
Harry Potter in 99 seconds.
“There once was a boy named Harry, destined to be a star, his parents were killed by Voldemort who gave him a lighting scar. ‘Yo Harry Yer a wizard.’ Harry goes to Hogwarts he meets Ron and Hermione, McGonagall requires he play for Gryffindor, Draco is a daddy’s boy, Quirrell becomes unemployed, the Sorcerer’s Stone is destroyed by Dumbledore. Ron breaks his wand, now Ginny’s gone and Harry’s in mortal danger, Tom Riddle hides his snake inside his ginormous secret chamber. Harry blows up aunt Marge, the Dementors come and take charge, Lupin is a wolf, the rat’s a man and now the prisoner is at large, they use time travel so they can save the prisoner of Azkaban, who just so happens to be Harry’s godfather I don’t really get it either. Harry gets put in the Triwizard tournament with dragons and mermaids, oh no, Edward Cullen gets slain, he’s back. Harry, Harry, it’s getting scary, Voldemort’s back and you’re a revolutionary Harry, Dumbledore, Dumbledore, why is he ignoring your constant attempts to contact him? He is forced to leave the school, Umbridge arrives, Draco’s a tool, kids break in to the Ministry, Sirius Black is dead as can be! Oh, split your soul, seven parts of a whole, they’re horcruxes, it’s Dumbledore’s end. There once was a boy named Harry who constantly conquered death, but in one final duel between good and bad, he may take his final breath.”
"Har du tändstickor? - Ja, tillräckligt om du vill bränna ner Stockholm."
Du säger att kärleken aldrig var till för dig. Att du aldrig känt vinden högt över trädtoppen. Du säger att den delar sig vid kinden och blir hel igen bakom dig. Varje moln är trasigt. Du räknar allt sorgligt natten lång. Och hon du älskade en gång, och kanske älskar än. Spelar det någon roll? Nej, kanske ingen. Kanske allt egentligen. Och du undrar vem som kysser henne nu. Du undrar vem, vem om inte du? Och läpparna, du kallade dina. Det gör ont att veta. Men lika ont att undra.
Jag vill inte verka jobbig eller så... men jag är varm, du ser kall ut.
Får jag gå precis så nära, att min axel stryker vid din arm? Får jag hoppa över orden om hur vädret kan förändras?
Får jag kliva indirekt på delen om hur allt skulle kunna ändras? Dom kanske tror att vi är typ kära, får jag gå precis så nära?
Vänta nu.... kärlkramp? Jag trodde det handlade om kärlek.
"Kärlkramp känns oftast som en dov, tryckande, åtsnörande eller sprängande känsla. Värken sitter oftast bakom bröstbenet mitt i bröstet och strålar ibland ut till ena axeln eller till armens insida. Ibland beskrivs smärtan som ett band runt bröstet. Smärtan kan också stråla upp mot halsen och käken eller ut mellan skulderbladen. Ofta känner man sig andfådd. Det är vanligt att man blir rädd och känner ångest."
Du sa en gång att du tyckte om rim, förlåt för att jag inte är duktig på't.
Visste ni att man bara kan vara emotionellt engagerad till ungefär hundra personer? Det betyder att du, med dina drygt 500 vänner på Facebook - bara bryr dig om en femtedel av dem. När man möter en ny människa, som man fattar tycke för, sorterar hjärnan bort den relation som den inte behöver längre. Det här sker omedvetet, och är inget vi kan kontrollera. Eller ändra. Det bara händer.
Jag undrar när din hjärna, den med alla ekvationer, funktioner och relationer. Där allt osunt strunt snurrar runt. Stället där dina tankar inifrån bankar - väljer att sortera bort mig. Då inser jag att möjligheten finns att det redan har hänt.
