Om du spelar någon roll så förstår jag dig bättre nu. Jag har känt mig precis lika hård och kall som du. Du är rädd för stora ord, jag är rädd för allt. Men följ med mig hem så kan vi prata, eller inte alls. Jag vägrar gå där vägen är för lång. För jag hittar varken fram eller tillbaks. Jag är så mycket bättre i fantasin, fast jag vet att den får man inte leva i. Jag låser en dörr, försvinner på resande fot. Jag älskar mitt hem men det är något som tar emot. Du är den enda som aldrig ställt något krav, när de andra ringer och ser det jag stänger av. Det har sagts att jag förtjänar någonting mer, men jag undrar vilken del av mig de ser. Ibland glömmer jag bort att jag är fri, att det inte var såhär det skulle bli. Det finns en plats där framme jag ser den svagt, där allt är annorlunda och jag är jag. Jag känner tiden gå men ingen stress, men jag lovar att jag lämnat dig tills dess. Ja, jag lovar att jag lämnat dig tills dess.