"Vill du ha bilderna om en timme, tre dagar eller en vecka?" Sista alternativet var utan tvekan det bästa. Det hade redan dröjt nog många dagar, veckor och månader sen jag gömde den lilla plastburken längst in i garderoben. Den lilla plastburken som innehöll något så stort. Det enda jag hade kvar av dig, av oss. Jag klandrar dig inte, jag skulle ha gjort allt i min makt för att glömma mig också om jag bara kunde. Men jag var tvungen. Jag kunde inte ha kvar dig längst in i garderoben. Inte när du förtjänar något helt annat. Det är bara så roligt, hela den här grejen. Det var ju jag som skulle finnas på din vägg, inte tvärtom.