Så många broar jag bränt, men jag går inte isär när jag går med dig.
Livet förändras vart jag än går och det kommer kanske inte alltid vara vi två. Bara så länge det finns stjärnor över oss och bara sålänge våra hjärtan klarar av att slå. Denna pojken har aldrig riktigt sett någon i ögonen och jag förstår om du skulle träffa någon bättre sen. Men månen är död när jag tänker på det och himlen är gjord av sten. Jag vet ett berg dit jag brukade gå, det är så vackert där, nästan som en tavla, nästan som en tavla över rätt och fel. För man ser gårdakvarnar men man ser skiten med. Jag har inga starka armar att bära dig på. Jag är inte mycket, inte mycket att titta på. Men du kommer aldrig att behöva ljuga igen.
Ett kolikbarns bekännelser: Brännö Serenad.
Men även inbitna lögnare har sin charm.
We fade away when ladybirds get pale, we fade away when ladybirds turn grey.
Men du om någon borde förstå - att man inte gör såhär mot mig.
Hjärtat börjar revoltera, jag är aldrig ledsen mera, känner inte mycket längre.
Du liknar döden, drömmens syster. En näpen nihilist med svarta naglar.
Jag ser hur han kollar på henne. Genom att bara titta på honom, när han tittar på henne, förstår jag plötsligt hur jag ser ut när du är i närheten. Jag ser smärtan i hans ögon. Hur fruktansvärt gärna han vill lägga sin hand på hennes höftben och dra henne till sig. Hur det brinner i honom varje gång hon ler det där leendet som är så speciellt med just henne.
Om ett halvår kommer hans blick ha förändrats. Förhoppningsvis min också.
Om ett halvår kommer hans blick ha förändrats. Förhoppningsvis min också.
Officiellt höst.
Now all your love is wasted then who the hell was I?
“There is always one person you love who becomes that definition. It usually happens retrospectively, but it happens eventually. This is the person who unknowingly sets the template for what you will always love about other people, even if some of these lovable qualities are self-destructive and unreasonable. The person who defines your understanding of love is not inherently different than anyone else, and they’re often just the person you happen to meet the first time you really, really, want to love someone. But that person still wins. They win, and you lose. Because for the rest of your life, they will control how you feel about everyone else.”
| — | Chuck Klosterman |
Sover hos dig på din nåder, rör dig fast jag inte får det.
Och fast jag börjar från början - jag skriver om dig, alla mina låtar om dig. Det handlar om dig.
lies, lies, lies; and each discovery is another nail driven into the body on the cross of life
"She used to place her pretty arms about my neck, draw me to her, and laying her cheek to mine, murmur with her lips near my ear, “Dearest, your little heart is wounded; think me not cruel because I obey the irresistible law of my strength and weakness; if your dear heart is wounded, my wild heart bleeds with yours. In the rapture of my enormous humiliation I live in your warm life, and you shall die—die, sweetly die—into mine. I cannot help it; as I draw near to you, you, in your turn, will draw near to others, and learn the rapture of that cruelty, which yet is love; so, for a while, seek to know no more of me and mine, but trust me with all your loving spirit.” And when she had spoken such a rhapsody, she would press me more closely in her trembling embrace, and her lips in soft kisses gently glow upon my cheek."
För första gången ryckte jag på axlarna. Åt något sånt där. Åt något som dig.
Det kanske är så att jag känner dig så pass väl att jag vet hur du fungerar.
Eller, så bryr jag mig bara inte längre.
Hon dansar och blundar så nära intill, han för och hon följer så lätt som en vind.
Krispigt i luften. Börjar bli kväll. Unkna lukten av två som låtsas.
“Hur har du haft det?” Du vet som det är, som om tio kampsportshundar tuggat taktfast på min halspulsåder. Varje ord du säger kan driva oss isär. Jag vill förtvivlat gärna att det inte ska sluta här. Ord är som napalmbomber - de ödelägger land. Jag vill inte höra vad du har att säga, bara hålla din hand. Kan du inte vara tyst nu? Kan jag inte vara tyst nu?
Vad är det som tvingar dig att bita sönder dom du har spart?
Vad fick du se igår natt? Någonting du inte klarar av?
Vad är det som tvingar dig att tvinga mig att stanna kvar?
Och jag har ledsnat på att vänta, ärligt talat jag är så trött.
Du är TV-ögd, förändrad. Du är gråtmild, du ser rött.
Jag har ledsnat på att vänta på dom ständiga problemen med sömn.
Behöver någon som behöver mig.
Men jag föll för dig och du förtjänade en nominering för rollen du spelade.
Minns du vår blodsed, våran lag, vårt dumma korståg mot en lika korkad stad?
Om jag bara fick se dig igen, som att riva av ett plåster eller klia ditt eksem till slut, kan det verkligen kännas så där? Jag testar försiktigt igen - lägger handen på plattan. Fatta hur lite jag bryr mig, har inga dumma idéer. Håller hårt i hjärtat (det kan inte trixa med mig). Men det vore roligt att se dig; att bara nudda vid stängslet, att bara röka på fester, att bara se dig le mot mig. Om jag bara fick se dig igen och bevisa att jag klarar det. Att jag klarar dig.
