Ett kolikbarns bekännelser: Brännö Serenad.

Vad vet du om månljuset förrän du blivit sönderslagen under det? Och vad vet du om gryningen förrän du mött varje morgon med sömnlösa ögon? Vad vet du om solen förrän nån släckt alla ljusen? Och vad vet du om att inte vilja vakna längre? Ni kommer få se er ungdom ruttna framför er. Och vad vet du om kärleken förrän du förgäves hatat den? Och vad vet du om när hjärtat kan bränna? För kärlek som aldrig kan dö men inte heller leva? Det är mitt eget fel vad som än hände med mitt hjärta, för jag har alltid vetat att du inte skulle stanna. Jag blir hellre ensam än lycklig med nån annan. Sprid ut bensinen över solnedgången. Riv ner staden. Häll ut havet ända bort till horisonten. Tysta ner musiken. Hon kommer aldrig hit igen.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0