You never were, and you never will be mine. (You looked happy, and that's great.)
Drömma dig bort men aldrig komma tillbaka. Vissa tänker andra tankar, tänker du som jag?
Hej, jag heter Emma Wikström och jag såg världens bästa Florence + the Machine live i torsdags.
Första andetaget. Vi i publiken håller andan och väntar spänt på det där vackra. Jag får kämpa under hela No Light, No Light för att hålla tillbaka tårarna. Lutad mot väggen tänker jag att det här är det finaste jag någonsin varit med om, och mest troligt är det så. Hur visste du att spelningen ägde rum? Hur i helvete kom du in? Jag vet knappt själv. Det enda jag tänker på nu när jag tänker tillbaka på torsdagen, är musiken. Hur Florence röst ekade inuti mitt huvud långt efter att jag vandrat bort från Odenplan, bort från Linnros, Mando Diao och alla Stureplans-bloggare som fortsatte kvällen inne på Intiman. Jag log med hela ansiktet när jag mindes hur hon berättade att hon råkat köpt en sidenpyjamas, när hon trodde det var någonting annat. Att åka igenom hela Stockholm, ensam, för att se Florence + the Machine är något av det bästa jag har gjort. Så jag måste nog tacka Agnes som fan, som övertalade mig att fara. Tack.
Så blev jag expert på att vänta själv. Man vänjer sig snabbt, när man väntar på någon.
I always wanted a bittersweet heart, but it seems it was already there from the start.
I get weak, I get weary, I miss sleep. I get moody, I'm in thoughts. I write songs, I'm in love.
I didn't know if to kiss her, or if I preferred to miss her. Love is blind and sometimes a fool.
My own secret ceremonials before the service began in the graveyard, doing handstands.
Florence + the Machine - Ceremonials [I never knew daylight could be so violent.]
Två minuter och femton sekunder in i första låten och tårarna rinner redan nerför min kind. Vi pratar om magi, den här gången. För när musik är som bäst kan den inte kallas för något annat än magi. När den där rösten fyller min kropp, när trummorna ekar i mitt huvud och när varenda liten textrad simmar runt i mitt blod känns det som om jag är någon annanstans. Gråter jag för att jag inte är lycklig, och musiken påminner mig om allt jag gått igenom? Gråter jag för att texterna är så fruktansvärt bra och sätter ord på varenda känsla jag någonsin känt? Eller gråter jag på grund av den enorma viljan att se henne live som jag har inuti mig? Nej. Jag gråter för att det här är vackert. Jag börjar undra om det är det vackraste jag någonsin hört, faktiskt. På onsdag kommer jag stå där med skivan i min hand, och på torsdag kommer jag stå utanför lokalen där musiken kommer spelas, önskande febrilt att jag var arton år. Men det spelar egentligen ingen roll, bara ni gör mig en tjänst. Lyssna på albumet, jag lovar att ni inte ångrar er.
“I want my music to sound like throwing yourself out of a tree, or off a tall building, or as if you’re being sucked down into the ocean and you can’t breathe. It’s something overwhelming and all-encompassing that fills you up, and you’re either going to explode with it, or you’re just going to disappear.”
