Två minuter och femton sekunder in i första låten och tårarna rinner redan nerför min kind. Vi pratar om magi, den här gången. För när musik är som bäst kan den inte kallas för något annat än magi. När den där rösten fyller min kropp, när trummorna ekar i mitt huvud och när varenda liten textrad simmar runt i mitt blod känns det som om jag är någon annanstans. Gråter jag för att jag inte är lycklig, och musiken påminner mig om allt jag gått igenom? Gråter jag för att texterna är så fruktansvärt bra och sätter ord på varenda känsla jag någonsin känt? Eller gråter jag på grund av den enorma viljan att se henne live som jag har inuti mig? Nej. Jag gråter för att det här är vackert. Jag börjar undra om det är det vackraste jag någonsin hört, faktiskt. På onsdag kommer jag stå där med skivan i min hand, och på torsdag kommer jag stå utanför lokalen där musiken kommer spelas, önskande febrilt att jag var arton år. Men det spelar egentligen ingen roll, bara ni gör mig en tjänst. Lyssna på albumet, jag lovar att ni inte ångrar er.

“I want my music to sound like throwing yourself out of a tree, or off a tall building, or as if you’re being sucked down into the ocean and you can’t breathe. It’s something overwhelming and all-encompassing that fills you up, and you’re either going to explode with it, or you’re just going to disappear.”