Första andetaget. Vi i publiken håller andan och väntar spänt på det där vackra. Jag får kämpa under hela No Light, No Light för att hålla tillbaka tårarna. Lutad mot väggen tänker jag att det här är det finaste jag någonsin varit med om, och mest troligt är det så. Hur visste du att spelningen ägde rum? Hur i helvete kom du in? Jag vet knappt själv. Det enda jag tänker på nu när jag tänker tillbaka på torsdagen, är musiken. Hur Florence röst ekade inuti mitt huvud långt efter att jag vandrat bort från Odenplan, bort från Linnros, Mando Diao och alla Stureplans-bloggare som fortsatte kvällen inne på Intiman. Jag log med hela ansiktet när jag mindes hur hon berättade att hon råkat köpt en sidenpyjamas, när hon trodde det var någonting annat. Att åka igenom hela Stockholm, ensam, för att se Florence + the Machine är något av det bästa jag har gjort. Så jag måste nog tacka Agnes som fan, som övertalade mig att fara. Tack.