Haft en ganska kort men väldigt fin lördagskväll med delar från världens bästa järngäng.
Jag börjar se det så klart, för hjärtat pumpar utav nitroglycerin. [Vi kan gå genom eld]
När jag blir stor, ska vi bo uppe bland molnen. (Lite svart, lite vitt, lite allt däremellan)
"Komkomkom Emma!! Ställ dig här och så tar vi en bild. Så alla får se hur kort du är!"
Jag börjar tänka på vad som glädjer mig mest.- det som är evigt, eller det som byts om.
Sjunker lite lägre för varenda gång jag vänder om. Men jag vänder om, än en gång.
Men älskling, inatt kom du tillbaka och allting var förlåtet, i en sällsynt lycklig dröm.
Ett par väldigt, väldigt försenade bilder från midsommar med järngänget i Ursviken.
Då var det Abbey Road, Plura och Rolling Stones på grammofonen till dagen man flytta.
Att låtsas som om det regnar i en hagelstorm. Är det såhär det känns att vara lycklig?
Och ibland undrar jag om du förstår, Jacob. Hur mycket ditt leende den där gången betydde.
Jag kan se dig, men vi kommer aldrig se varandra.
Det gör inte ont när det piskar ett regn eller bränner en sol - så länge du är med mig.
Jag vill inte verka jobbig eller så, men jag är varm. Du ser kall ut. (Får jag gå precis så nära?)
Skorpor, bullar, klädfynd från svarta sopsäckar och så en hel del krattning av höstlöv.
Det snöar i Boliden och jag dämpar min söndagsångest med en film om Håkan Hellström.
Tystnad. En rökfri viskning - det är exakt vad vi vill ha, det luftkonditionerade ljudet av fart.
"Parkbänken är aldrig långt borta." Men den gamla goda tiden, nu kommer den aldrig tillbaka.
Hur ska man möjligtvis kunna bli lycklig om fantasin inte kanske var på riktigt?
And I just want to shout and scream, please don't leave. Is this the end of you and me?
