Det känns nu på morgonen när ljuset inte vaknat än, och jag vänder ut och in på sommaren, blir aldrig sams med den. Vi skulle nog ha hamnat här ändå, för lusten är svår att ändra på. Jag väntar ut dig i tystnaden, för att det är lättast så. Du är för stolt, eller hur? Jag är för feg för att dra mig ur. Vi tittar bort åt varsitt håll och tänker samma sak. Det känns ännu sämre nu. Var och en går hem till sig, och fast jag inte saknar dig, så känns det som att världen skulle rasa om du lämnade mig.