Vi har väl inga hemligheter kvar, men det är så jävla fegt att ge sig av. Bohemerna, poeterna är svin och On The Road den fånigaste skiten jag har läst. För hjältar och hjältinnor stannar kvar. Med ryggen upp mot väggen, bara hud mot vassa eggen, och de rivs och slår och bits för sina liv eller någon annans. De får ingen belöning men de kräver ingenting. De bara gör, biter ihop och håller käften. Älskling det vi mest av allt vill ha, är någonting som aldrig kan bli vårt. November är en mur av våt betong, där en löjlig dröm om flykt föds för att krascha och sen dö. Men hjältar och hjältinnor stannar kvar. De spottar hårt mot vinden och de värmer våra händer, så vi inte tappar taget om den kärlek vi har rätt till. De vågar tro och hoppas på att någon däruppe ser oss. Någon som hellre vill förlåta än fördöma oss, för något vi inte visste att vi gjort.